Elina Maria Hellberg

Lördagseftermiddagen spenderade jag och Micke hemma hos hans föräldrar i Kjula. Det var en liten mini släktträff och det bjöds på grillat och god efterrätt. Mina värkar startade nästan direkt på vägen dit. När vi åt började jag klocka dom. Regelbundna, men ganska många minuter emellan. Äntligen något på gång! Dom gjorde ont, men inte sådär super så att jag var tvugen att lägga mej ner eller liknande. Vi åkte hem bland dom sista vid 21 och då började värkarna bli lite starkare. Väl hemma låg jag och Micke och kollade på sista avsnittet av serien Game of Thrones (stavning?). I några dagar har vi kollat på det flera gånger om dagen. Himla bra serie btw. Värkarna gjorde allt ondare och tillslut ville jag ta ett bad för att se om det hjälpte något. Inte ett skit! Värkarna blev starkare och höll i sej 1-1,5 min. Aj! Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Var tvungen att stå lutandes över handfatet och andas. Vi började packa det sista som vi ville ha med upp till Förlossningen. Det tog tid att gå in till Förlossningen. Fick stanna till flera gånger för att hantera värkarna. Väl där, klockan 01.00, fick vi genomgå en undersökning som tog drygt en timme. Trodde jag skulle dö när värkarna kom, för jag var tvungen att ligga ner när ctg-kurvan gjordes. Jag ville hellre stå, men jag fick stå ut i 40 minuter. Jag var öppen 4 cm och vi blev tack och lov inskrivna. Nu började förlossningen på allvar! Hinner det bli ett julibarn måntro?

Jag fick lustgas på en gång och ville absolut inte ligga ner. Det kändes som att jag inte kunde hantera värkarna på samma sätt som stående. Fick en "ståbräda" eller vad det nu heter och stod vid den fram till 06.30. Då gick inte ctg-kurvan att göras stående längre, banden gled ner hela tiden, så jag var tvungen att lägga mej ner. Strax innan hade jag begärt om EDA, för att värkarna gjorde väldigt ont, men ändå gick att hantera med enbart lustgasen. Tänkte att "värre blir det". Då var jag öppen 9cm och barnmorskan sa att jag inte behövde någon spruta för att jag kunde hantera värkarna så bra... och att utdrivningsskedet snart skulle börja. Jag trodde att EDA hjälpte vid utdrivningsskedet, men så är inte fallet. Bara öppningsskedet. Det skedet var ju snart klart, så jag förstår att det skulle vara onödigt att ta den. Väl liggandes så kom jag inte upp igen. Var skönt att vila benen efter att ha stått med smärta i några timmar.

Barnmorskorna gjorde skiftbyte vid 07, vilket inte alls gjorde något. Jag fick världens bästa barnmorska och sjuksköterska, Kerstin Hurtig och Lena Granberg, som var så professionella och bra under hela tiden.
Kände att jag fick andra typer av värkar. Det var dags att börja småkrysta lite. Efter några värkar och krystningar så POFF!!! Vattnet gick 07.28. Det forsade ut hur mycket som helst och hela sängen och jag blev genomblöt. Fick byta om och bädda nytt. Det kändes jättehäftigt när vattnet gick. Går inte att förklara!
Väl under krystningarna börjar jag få synbortfall. Det var ju vöäldigt otippat med tanke på hur många gånger jag har haft det under graviditeten. Märker inte så mycket av det då jag är så fokuserad på att hantera värkarna. 08.25 börjar jag att krysta aktivt. Det går jättebra och Kerstin säger att kl. 09 har du din son. Jag sa "Nej, liiite innan 09". Plums- kl 08.55 föds vår son, med solen skinandes in genom fönstret.  Han var 53cm lång och vägde 4300g. Känslan går inte att beskriva. Overkligt!

Jag tycker själv, även fast jag inte har någon annan förlossning att jämföra med, att jag hade en superförlossning. Den kändes bra och jag jobbade tillsammans med värkarna hela tiden. Det gick smidigt och flöt på som den skulle. Micke var super under hela tiden, även fast han inte hade fått någon sömn.

Vi fick ligga kvar på förlossningen till sent på kvällen, det fanns ingen plats på BB. Vi fick ingen sömn på dagen alls och ingen mat. Så vid 20.00 när vi kom till BB var vi helt slut. Micke handlade mat och sedan vardet dags för att sova. From. nu skulle vi lära känna vårt barn på riktigt.

Alla pratar så mycket om att BB är dåligt, ingen bra service, att personalen är giriga. Vi märkte ingenting av det. Blev väl bemötta hela tiden. Kanske för att amningen hade kommit igång direkt efter förlossningen och att allt fungerade jättebra. Redan dagen efter  när vi vaknade kände vi att vi ville hem till vårt hus. Enligt personalen gick det bra och samma sak för läkaren som gjorde undersökning på kvällen.

Det är underbart att vara hemma med vårt lilla underverk. Finns inga ord!

.:Kjell FOLKE Erik Bergkvist:.

Igår hade jag värkar igen. Ondare än förut, men helt klart hanterbart, utan tvekan. Kraftig mensvärk som höll i sej i mage och rygg och sammandragningarna kom tätt- 2-3 minuter emellan. Tog ett bad och det kändes bra för stunden, men när jag väl gick upp igen så kom det igång igen. När jag skulle sova tog jag en alvedon och allt avtog under sömnen. Det känns ju lite sådär. Jag vet inte alls när jag ska ringa upp till förlossningen, hur många värkar det ska gå på en viss tid. Hur känns dom där riktiga värkarna? Jag vet inte. Har aldrig varit med om det tidigare. Jag vill inte ringa i "onödan" och komma in på en kontroll för att sedan bli hemskickad med ett skratt i ansiktet "Det här är bara förvärkar lilla gumman, vänta tills dom riktiga kommer. Hem och vila. DU är inte ett dugg öppen så bebisen kommer om tusen år". Alla säger att man vet när det är dags. Jag kommer att vara hemma så länge som möjligt bara för att jag tror att inget är på gång. Jag förväntar mej att ha den där enorma smärtan innan vi åker in. Men så kanske det inte är? Har man superont när man åker in, eller får man det under tiden man är där? Frågorna är många, men ut, det kommer han. Någongång.