Elina Maria Hellberg

Man måste vara djurvän för att ens förstå dessa känslor. Det går inte att beskriva hur tomt det är utan Fransis. Jag har ångest över att jag aldrig sa hej då till henne innan vi åkte iväg till Gran Canaria mitt i natten. Vi hade så bråttom. Livet tar vändning ibland och starkare blir man av det. Det är bara just nu som det känns hemskt att ha kommit hem till två katter och inte tre. Fransis var speciell, inte som en vanlig katt som kurrar ibland, sover och stryker omkring där det känns bra. Hon hade det där extra. Från att ha tagit kontakt med Micke på Katthemmet i Kärlby (efter en tuff start i livet) så fick hon det bästa hem en katt kan ha. Stort hus, två kattkompisar, oss och utelek flera gånger om dagen.Hon hade hela sitt liv framför sej. Jag tänker inte på det hon har upplevt, utan mer på det hon inte kommer att få uppleva. Bilarna kör som galningar vid vårt hus. Inte alla, men dom flesta. Knappast 30, snarare 50-70. Det var bara en tidsfråga till att något skulle hända. Efter en natt i huset, så känns det jobbigt. Jag lyssnade efter hennes steg, väntade på att hon skulle hoppa upp i sängen och lägga sej raklång över mej, tassa runt mina fötter. följa med in på toan, ligga och kurra även fast hon låg meter ifrån. Hon var alltid nära. Jag säger som Ella- Man kände sej aldrig ensam i huset när Fransis fanns. Känslorna går upp och ner. Ja, bearbetning kallas det. Tänk att det kan vara så tufft...att en liten, liten katt kan betyda så mycket. Sov gott mitt lilla hjärta.