Elina Maria Hellberg

I tisdagskväll fick jag synbortfall igen. Nu visste jag vad som skulle komma, så jag blev inte rädd som jag blev första gången. Visste hur det startade och från och med då är synen halvt som halvt borta och delar av saker och ting syns inte.  Det var bara att bädda ner mej i sängen och dra ner rullgardinen för att få mörker. Under natten fick jag svårt att andas ett tag, illamående och huvudet sprängdes, kändes det som. Dagen därpå pratade jag med min barnmorska, som nästan blev arg för att jag inte hade sökt på en gång. Jag är som jag är. Helst inte sjukvård om jag inte är döende. Ringde till vårdcentralen, som skulle ringa tillbaka sent på eftermiddagen. Istället för att vänta ringde jag till förlossningen som genast tog in mej för prover. Inget fel! Tur! Nästa gång jag får anfall ska jag sätta mej på akuten och få träffa en specialist istället. Känner jag mej själv så kommer jag att blunda för nästa anfall. Alltså inte åka upp. Men med dagens träff på barnmorskemottagningen lovade jag min barnmorska att åka dit. Så jag har väl lovat, då!
Mina värden ser bra ut, äntligen! Järnvärdet har höjts och det är jag glad för. Jag tror att det är för att jag inte har jobbat på en vecka. Sovit bra, tagit det lugnt och inte stressat någonting där under påskledigheten. Det är väl det min kropp har behövt, som jag har sagt tidigare. Min mage hade vuxit väldigt mycket sedan sista besöket för en månad sen. Det är vanligt att det sätter fart just under dom här veckorna, så jag får väl vara glad för att han växer till sej där inne.

I parkeringshuset så hade en bil parkerat precis bredvid mej att jag inte kunde öppna dörren mer än 8 cm. Hur skulle jag göra för att komma in? Självklart hade jag kunnat hoppa in genom passagerardörren och klättrat över till förarsidan. Men när jag har fått lite mage så är det helt omöjligt att utöva så mycket akrobatik i en bil. Jag fick helt enkelt ringa Micke som fick komma och hjälpa mej. Haha!

Det kanske inte ser så trångt ut på bilden, men det var det. Inte ens Micke kom in...som är ogravid :D
Han fick klättra från ena sidan till den andra.

Inatt sov jag ingenting. När klockan ringde imorse vid 5 hade jag inte somnat. Huvudvärken smög sej på (eftersom jag var trött), så jag är hemma från jobbet. Det är pisstråkigt, rent ut sagt. Jag har sovit någon timme och ska försöka sova lite till om en stund. Innan dess ska jag börja förbereda mej lite mentalt inför förlossningen, genom att läsa en bok av Gudrun Abascal- "Att föda". Idag går jag in i v.29, så det är inte så långt kvar. Som ett sommarlov när man var liten. Det borde gå fort, eller? Plötsligt så händer det!

Att vara långledig är det bästa som finns. Jag har varit piggare och huvudvärken har inte kännts av på samma sätt som när jag jobbar. Jag har alltså behövt att vila kroppen. Jag tror att jag är lika fit som innan jag blev gravid och orkar med allt. Efter jobbet borde jag vila på en gång, men jag har alltid bokat upp mej på saker. Får ta en sak i taget istället och boka dag för dag för att känna efter hur jag mår och känner mej.

4 dagar i Båstad var hur underbart som helst. Promenader längs havet, fika på uteserveringar och middagar utanför huset. Solen och värmen har varit med oss hela tiden.

Vi kom hem igår på eftermiddagen, trötta och jävliga, men satte oss ute på gården en stund. Sandra och Simone kikade förbi en stund. Dom skulle grilla på gården. Vi skulle ha kommit ut och sällskapat, men tog en skön kvällspromenad längs ån iställlet.
Har suttit ute i solen i några timmar idag med. Riktigt skönt! Vid 14 var det dags för GUIF-match. Bra drag på matchen, så det känns som att vi kommer att ta hem det här.


Hade tänkt att lägga ut lite bilder från Båstad, men mitt minneskort gick sönder av någon anledning igår. Alla kort from. december är som bortblåsta. Det är jag ju ganska bitter över, vill jag lova.

För trötta för att ens vara kvar i Stockholm länge på kvällen åkte vi hem och kollade på filmen och bilderna vi fick från ultraljudet. Det finns inga ord som beskriver denna häftiga upplevelse. Jag skulle ha kunnat lega där i flera timmar för att bara titta på skärmen. Jättebra barnmorska, som blev överlycklig för att bebisen låg så perfekt för att få dom bästa bilderna. Bebisen har, på varje ultraljud, alltid legat med huvudet neråt och fötterna uppåt. Hoppas han ligger kvar så tills han vill komma ut. Han sparkade, kliade sej i örat, vinkade, greppade tag i foten och drack fostervatten. Väldigt livlig. Det konstiga är att man inte känner alla rörelser. Kickarna känner man ju rejält, men resten då? Det är som att han har hur stort utrymme som helst.

Tittut! Nu har vi tjuvkikat på dej!